Denna film är en dansk drama regisserad av Lars von Trier, en man som ofta gör väldigt provocerande filmer. Han räknas som en av de två största skandinaviska regissörerna tillsammans med Ingmar Bergman. Han gillar experimentera i sina filmer och denna film är inget undantag. Han får en verkligen att tänka och fundera. Det är en ganska psykologisk drama/thriller. Vissa scener är lite långsamma och utdragna med mening. För att man ska känna att man sitter på nålar nästan. Man vill flera gånger bara skrika åt huvudkaraktären, som spelas av Kristen Dunst.

I filmen är både Stellan och Alexander Skarsgård med och platsen där Lars von Trier spelade in är också i Sverige.  Filmen producerades nämligen av filmbolaget Zentropa där det ingår ett par olika medproducenter från bland annat Frankrike, Tyskland och Italien.

Lars von Trier fick inspiration till filmen efter att han själv varit i en depression där han insåg att deppiga människor behåller sitt lugn även i stressade situationer. 

Personerna i filmen har ganska fina kläder, överklass. Det hela utspelar sig till en början på en bröllop och de har på sig kostym, bröllopsklänningar osv. Senare i filmen är det bara två-tre personer med. De två systrarna som filmen mest handlar om och så ena systerns man, John. De är ganska rika, men har inget speciellt på sig. Den som uttrycker sig mest är Kristen Dunst, men det beror först och främst på hennes personlighet och vad hon gör. Som att ligga vid bergen utan kläder. Eller sparka på sin häst bara för att den inte vill rida i den riktningen hon vill.

Lars von Trier filmar verkligen på sitt eget, han använder sig ofta av olika vinklar för att fånga ljus på olika sätt. Han har även med en del naket och är inte orädd för att visa saker som andra direkt hade avfärdat. Ofta ser man saker i närbild och det kan ge en mer skrämmande känsla och man får också se mer färdigheter från skådespelarna. Det är väldigt bra skådespel i filmen samtidigt som de flesta känns väldigt speciella i sina karaktärsdrag. Dom uttrycker sig alla på sitt eget sätt och dialogen känns ofta väldigt flummig, men har ändå en bra innebörd. Det finns mycket i filmen som man själv får fundera över och som inte sägs rätt ut. Berättelsen är ganska suggestiv, vilket är klassiskt i Lars von Triers skapelser.

Jag gillar verkligen musiken i filmen, den går in i skinnet på en och ger en nästan kalla kåra. Men jag gillar det, han använder sig av ljud och musik på ett bra och kreativt sätt. Det fungerar verkligen i hans filmer och får en ännu mer att sitta som på nålar. Musiken är ganska pampig och får en verkligen att känna att nu är det snart slut med oss. Filmen handlar ju faktiskt om jordens undergång och det kan hända på riktigt. Musiken framhäver det på ett bra sätt!

Filmen har inget klart budskap utan det är mer vad du själv tycker och känner. Lars von Trier går mer på filmkänsla och alla kan få ut olika saker från denna film. Jag tänker mig att budskapet är att man ska ta vara på det man har för när som helst kan det ta slut. Samtidigt tänker jag mycket på vad han vill få ut av filmen, jag tror att han vill få en att inse hur små och meningslösa vi egentligen är. Om vi människor dör så fortsätter ändå hela universum att gå runt. Vi är små partiklar och vem skulle sakna jorden om den försvann? Slutligen vill han ju få fram det här med att vissa personer kan behålla lugnet under i princip vad som helst och att det egentligen är det rätta. För hur mycket den ena systern kämpar för att överleva så är det utan verkan, det finns inget annat val än att sitta och vänta på döden.

Det är bra övergångar i filmen för det mesta, men vid något tillfälle förstod jag inte om dom hoppade tillbaka i tiden eller fortsatte i rätt rikting. Tarantino gör detta på ett bättre sätt i så fall. Han hoppas ofta fram och tillbaka, men man hänger alltid med. Lars von Trier kanske tar insipiraton från Quentin Tarantino så som många andra. De jobbar lite på samma sätt och byter mellan olika stilar och kameravinklar. Vilket är väldigt effektiva sätt att arbeta på och gör en mer intresserad av historian. Sen är denna film ganska långsam och underlig. Därför är det inte lika underhållande som Tarantinos mästervärk Pulp Fiction och Reservoir Dogs tillexempel.

I filmens början är det väldigt snyggt filmiskt, där använder sig Lars von Trier av stop motion. Det är ett långt intro som väcker tittarna. Där ser man hur planeterna långsamt krockar in i varandra, musiken skapar grym spänning och allt går i långsam takt. Det är en väldigt snygg öppning och ger de som tittar en känsla av filmen redan innan den börjat, man funderar redan där vad som kommer hända senare under filmen. Hjärnan går igång ganska tidigt och man lär fundera rätt länge över de olika momenten och händelserna som sedan utspelar sig. Introt är även filmat ur olika perspektiv och vinklar. Både med hjälp av grodperspektiv och fågelperspektiv. Samtidigt ser man Jorden och Melancholia långsamt gå ihop. Man funderar då också vilken genre filmen har, tankarna går igång. Du är fäst.